Årets första joggingtur

Jag ska ut på årets första joggingrunda. Står i hallen med en kropp som upplever sig ha legat i träda i ett halvt decennium. En kropp som är beredd att avstå joggingrundan till förmån för något som inte utmanar den. I mitt huvud tjoar mina tankar. De vill inte kännas vid någon träda. De går på ett högoktanbränsle mixat av minnen av kicken från svett, puls, endorfiner och styrka. Plus en dos förnekelse. Att det inte förekommit någon kontakt mellan mina fötter och joggingskorna de senaste sex månaderna vill de inte kännas vid. De fantiserar vilt om en joggingtur som ska avverkas med samma lätthet som på den tiden då jag utan ansträngning avverkade milen på 52.

11906293_1672387863013374_1811539238_n(1)

Kroppen har en inställning till den stundande joggingturen och tankarna en annan. Olika utgångspunkter i en och samma människa. Hur kan man göra då? Elda på en inre brottningsmatch och kora antingen kropp eller tankar till vinnare? Vinner kroppen får jag stå ut med tankar som bankar rastlöst innanför pannbenet resten av dagen. Vinner tankarna riskerar jag att inom kort ha en kropp som gör ont och inte kommer finnas till hands för liknande äventyr de kommande veckorna.

På yogamattan, i lärarrollen, brukar jag uppmuntra mina elever att utgå från hur det känns just nu, i den här stunden. För att kunna göra det kan vi behöva stänga örat till en inre dialog i vilken vi jämför oss med hur vi tycker att vi borde prestera eller med hur någon annan presterar. Vi behöver komma ihåg att stunderna på yogamattan inte skarvas i varandra från gång till gång. Särskilt om vi inte utövar yoga regelbundet, men även då. Vi behöver lägga borden och måsten åt sidan och öppna upp för en uppriktig uppmärksamhet på oss själva här och nu. I den rådande stunden kan vi vara både starkare och svagare, mjukare och stelare, mer ofokuserade eller mer närvarande än vad vi tänker att vi borde eller måste vara.

Genom att vara här och nu och inte jämföra oss, vare sig med oss själva eller med andra, kan vi undvika att pressa oss så att vi utför en övning intensivare eller under längre tid än vad som är lämpligt just idag. Genom att känna in oss själva kan vi också hitta ett fokus som ger oss möjlighet att utmana oss och på så sätt ge oss själva möjlighet att utvecklas.

I yogan har jag lärt mig att lyssna till kroppen. I yogan har jag lärt mig att skilja mellan motstånd och smärta. Jag låter mig utvecklas genom att möta och gå genom motstånd men pressar mig aldrig genom smärta.

I hallen där jag står med joggingskorna på säger kroppen en sak och tankarna en annan. Jag väljer att inte elda på en brottningsmatch mellan kropp och tankar. Scannar istället igenom kroppen. Lyssnar till tankarna. Andas. Andas. Med medvetna andetag låter jag tankar och kropp mötas. Mixar mig en väl avvägd cocktail av vilja och motstånd. Släpper tankarnas villfarelser och förbereder kroppen på att tänja sig igenom sitt motstånd. Genom acceptans kan motstånd och iver mötas och med det har jag hittat en stadig utgångspunkt för årets första joggingtur.

Väl ute gläds jag åt att ha kunnat ta mina erfarenheter från yogamattan ut till den vårsolsvarma asfalten.

Sat Nam!

Välkommen!

MagnoliaJa visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja ni har hört och läst dessa ord av Karin Boye förut. I skrivande stund nalkas våren och jag närmar mig offentliggörandet av en webbsida för den del av mitt liv som stavas J A P Yoga & Må Bra.

En nyårsafton för länge sedan, i slutet av 80-talet eller kanske i början av 90-talet, träffade jag Sara. Sara var mycket sympatisk. Vi kom aldrig att umgås regelbundet men de gånger vi träffades kvarstod känslan att Sara var en sympatisk person.

Under flera år hade jag och Sara inte någon kontakt. I och med Facebooks inträde i livet återupptog vi kontakten. Sara bodde nu i Milano, drev eget företag, var gift och mamma till två barn. Sara visade sig också vara en gasell i Italienska terränger som har stigningar vars motstycke inte återfinns i Örebrotrakten. Jag och Sara gillade och kommenterade ibland varandras Facebook-inlägg. Sara uppmuntrade dessutom mig för de löpturer vars sträckning och tid jag delade via en app. Genom Facebook visade det sig tydligt att vi hade något gemensamt.

I september 2015 arbetade Sara med en mässa i Örebro. Inför att hon skulle åka hit kontaktade hon mig och föreslog att vi skulle ses IRL. Visst. Såklart! Vi bestämde oss för att träffas över en fika.

Sara var öppen och precis så sympatisk som jag mindes henne. Under fikastunden fick jag en känsla av att sitta och prata med en nära och mycket god vän. Var det verkligen på riktigt att vi inte träffats varje månad de senaste 20 åren?

Vi uppdaterade varandra om våra liv. Jag berättade om min passion, yoga, och Sara berättade att hon i sitt företag sarasjodin.com bland annat hjälper andra att göra webbsidor. Hon ska få hjälpa mig när det är dags att ta fram en webb för J A P Yoga & Må Bra, tänkte jag. Och så blev det.

Via Skype har Sara hjälpt mig från sin plats i Milano. Hon har tydliggjort, förklarat, förverkligat och ofta, väldigt ofta, ställt frågor. Frågor som tärt och sprängt, som fått det att vrida sig i magen på mig av obehag och lust att krypa undan. Frågor som fått mig att önska att någon annan skulle ta över min hjärna och den kreativa process som det innebär att ta fram en webb.

Idag är jag väldigt tacksam över det stöd jag fått av Sara. Hennes frågor har varit oerhört värdefulla. Mina frågor har Sara alltid haft svar på. Hon har speglat mina tyckanden och aldrig backat undan. Hon har varit tålmodig när jag tagit två steg fram och tre tillbaka, två steg snett åt sidan och ett tillbaka. Massor av steg i takt med vårens anländande.

Nu är webben och våren här. Och jag påminns om Karin Boyes dikt och tänker att precis som våren övergår till sommar får det av webb och blogg som är på plats idag fortsätta utvecklas. Det kommer något nytt som tär och spränger men det viktiga nu är att jag kan välkomna dig till min blogg som företrädesvis kommer knyta an till mitt liv som utövare av kundaliniyoga.

Sat Nam!